thewindblows

Konnichiwa! :)


Bildkälla.

Författare: Shizuru Seino

Genre: Shojou

Handling: Kyo Aizawa är en japansk tjej på sexton år, som i och med en flytt med sin pappa måste byta skola. Hon var först orolig, men blir sedan överförtjust över att få börja i Seishu-skolan som är kända för sina söta skoluniformer. Hon får dock en smärre chock när hon upptäcker att hennes pappa har skrivit in henne på skolan som en kille. Anledningen till det är att han vill att hon ska bli medlem i deras pojklag i basket, som ska vara det fjärde bästa i Japan. Det innebär inte bara att hon måste låtsas vara kille i skolan, utan även att hon måste bo på pojkinternatet.

Under seriens lopp får man följa hennes kamp för att inte röja sin hemlighet, och dessutom om att passa in. Men inte bara om det, den handlar även om det psykiska trycket, som det faktiskt innebär att dölja sin rätta identitet. Trots att den huvudsakligen handlar om basket, är det tydligt att det är en Shoujo serie. För vad gör man om man blir kär i en kille om man själv är utklädd till en?

Antal volymer: 10

Mitt betyg: 4 av 5. Det här påminner mig väldigt mycket om filmen She's the man och eftersom jag älskar den här sortens historier och problem så är det ju en helt perfekt manga. Humor blandas med romantik, spänning och basket. Men jag är lite besviken på en sak, vilket drar ner betyget. Vad det är kan jag tyvärr inte avslöja för då avslöjas för mycket av handlingen. Men det har med slutet att göra och det faktum att Kyo är en tjej.


Bildkälla.  Bildkälla.

Konnichiwa! :)

Tänkte köra en liten dagens fråga.


Det jag förknippar mest med Japan är nog manga/anime just för att det är det första jag kom i kontakt med som har med Japan att göra. Sen är det nog lolita-modet. Just för att det är så grymt snyggt!


Bildkälla.

Bildkälla.

Konnichiwa! :)

Vid det här laget borde ni ha förstått att jag verkligen älskar Sailor Lolita-modet och i brist på annat att skriva om lägger jag inte lite bilder på olika Sailor Lolita-outfits.




Bildkälla 1.

Bildkälla 2.

Bildkälla 3.

Bildkälla 4.

Bildkälla 5.

Bildkälla 6.

Konnichiwa! :)

Jag som tyckte jag var så duktigt i början på veckan att blogga och så har jag inte bloggat sen i måndags, vad är det här?
Nä, men för att säga som det är har jag haft en hel del att fixa med här hemma och sen har jag jobbat varje dag också förutom i måndags.
Men imorgon jobbar jag bara till 14.30 och sen är det ju helg så räkna med mer uppdatering då.

Slänger in en bild på mig idag.
Lite gyaru-inspirerat sådär, men bara liiiiite. Det är för lite färger!
Ignorera tofflorna ;P

Moshi moshi! :)



Författare:

När pojkarnas mor, Trisha Elric, tragiskt nog går bort i en sjukdom bestämmer de sig för att lära sig tillräckligt mycket om alkemi för att återuppliva henne och få tillbaka allt som det en gång var. Trots att "receptet" för en människokropp är välkänt, och ingredienserna finns att köpa billigt, har ingen någonsin lyckats använda alkemi till att skapa eller återuppliva en människa. Det är dessutom ett grundläggande tabu inom alkemin att försöka sig på mänsklig transmutation, och följaktligen oförlåtligt. Ed och Al avfärdar dock tabun som ett poänglöst uttryck för andras misslyckande inom fältet, och söker igenom all information de kan hitta om ämnet i sin fars kvarlämnade böcker. En stormig natt inleder de slutligen transmutationen, och använder sitt eget blod som en komponent för moderns själ. Något går dock fruktansvärt fel. Trots att de gett alla ingredienser som behövs för en mänsklig kropp, är det inte nog i utbyte. Istället tas Eds vänstra ben ifrån honom medan Al förlorar hela sin kropp. I desperation offrar Edward sin högra arm och lyckas därmed fästa broderns själ vid en rustning. Härefter börjar en resa för att återfå allt som tagits ifrån dem.
 
Antal volymer: 22 på japanska (juli 2009), vet ej hur många som kommit ut på svenska.

Mitt betyg: 2½ av 5. Jag tycker att den här manga var krånglig att hänga med i. Det var för mycket personer att hålla reda på och massa konstiga platser och massa saker som hände. Men om man bortser från det så har den stor potential att vara en grymt bra manga. Kanske får ge den en chans till då jag aldrig läst alla böcker som hittills kommit ut på svenska, dels så var jag nog inte så koncentrerad på historian när jag läste den.


Bilder tagna från Google.
Handling tagen från Wikipedia.

Moshi Moshi! :) 


X-Japan

Visual Kei är ett mode som uppstod i Japan under det tidiga 1980-talet. Den grupp som gjorde Visual Kei mest känd var X-Japan som steg fram under mitten av 1980-talet. Visual kei var störst under 90-talet med band som SHAZNA, L'Arc-en-Ciel, Glay och Kuroyume.

Med inspiration från utländska musikstilar skapade Japan en egen genre. Visual Kei är därför inte en speciell musikstil. Stilen, som namnet antyder, har ett visuellt fokus och jämförs ibland med den västerländska glamrocken då image står i centrum.

Många av artisterna har en feminin look, som till exempel Mana från Malice Mizer/Moi Dix Mois. De flesta band är består av män, men det börjar dyka upp fler och fler band helt bestående av kvinnor, till exempel exist†trace. De flesta fansen är tjejer. Det som definierar Visual Kei är kläderna, frisyrerna och sminket. Banden klär sig oftast i gothkläder som visar deras karaktär. Exempel på nutida kända Visual Kei-band är Moi dix Mois, The GazettE, Kra, Phantasmagoria, PIASS, D'espairsRay, Vidoll, Kagrra, DIO - Distraught Overlord, D, Miyavi och Versailles.

Många band byter stil när de anlitas av ett större skivbolag för att passa en bredare publik. Det kan handla om till exempel att de får ett mer lättlyssnat sound eller att de drar ner på den visuella stilen. Ett exempel på detta är bandet Dir en grey.


Existtrace                                                            The Gazette


Jag tycker att detta är en rätt snygg stil men det är inget jag skulle ta på mig. Förut kanske när jag gick på högstadiet men inte nu. Dessutom är jag lite avundsjuk på dessa killar som ser ut som tjejer och till och med är vackrare än många tjejer. Hur lyckas dom egentligen?

Vad tycker du?

Moshi moshi!



Författare:

Senare får han också veta att det är han som ska bli pensionatets nya hyresvärd, då hans farmor har åkt utomlands och lämnat pensionatet och dess inneboende flickor. I princip handlar den om Keitarō och hans försök att bli accepterad av flickorna på pensionatet samtidigt som han studerar inför inträdesproven. Ju längre serien går desto mer får han reda på om flickornas bakgrunder, och deras egna skäl att bo på pensionatet. Och om han har tur kanske han både kommer in på Todai och får reda på vem flickan han lovade är.

Antal volymer: 14.

Mitt betyg: 3 av 5. Helt okej att läsa, lagomt lång och rolig lite här och var.

Moshi Moshi! :)



Författare:

Hae-Gis mamma ligger på sjukhus och för att få pengar till en operation tar han jobb som nakenmodell. So-Na och Hae-Gi älskar varandra men deras kärlek är förbjuden av So-Nas pappa, som är Koreas utrikesminister. Sakta men säkert rullar sanningen fram om det som har hänt tidigare och Hae-Gi och So-Na måste kämpa för sin kärlek.

Antal volymer: 12.

Mitt betyg: 3½ av 5. Handlingen är fin, den är fint ritad. Men den är lite för osannolik för att det ska hända på riktigt och det drar ner betyget. Annars är det helt klart läsvärd med både spänning och romantik. Detta är en manwha, alltså kommer den från Korea.

Ganguro.

Ganguro är en del av japanskt galmode. Ganguros kännetecknas av sin solbruna hud, sitt bleka, tuperade hår, mycket smink runt ögonen och deras vita läppar. Under 90-talet var det populärt med platåskor, vitt pandasmink, mycket blekt hår och färgglada kläder. Ganguros dominerar gatorna i området Shibuya i Japan.

Yamanba och manba är termer för det "extrema" ganguro modet. Manba och Yamanba ska man inte blanda ihop. Yamanba har vitt smink bara ovanför ögat, medan Manba har smink både under och ovanför ögat. Dom bär gosedjur, armband, klockor och hibiskus. Den manliga motsvarigheten kallas för en "centrum kille" (Sentāgai, Center Street) en ordlek med namnet på en gågata nära Shibuya Station i Tokyo, där Yamanba och centrum killarna ses ofta.





För mig är detta en alldeles för överdriven stil, inte vidare snyggt. Däremot har jag sett varianter av den som är betydligt mindre extrem och det är väl rätt okej. Skulle dom inte sminka sig så grymt fult skulle det nästan vara så man kunde klä sig så men nä, inte med sminket.

Vad tycker du?

Moshi moshi! :)



Författare:

Ran Mori är 17 år gammal och går i samma klass som Shinichi. Hon är kapten för karatelaget och har vunnit stadskampen i karate. När Shinichi försvinner spårlöst efter att han och Ran varit på ett tivoli blir Ran väldigt orolig. Hon är nämligen kär i Shinichi, men hon vägrar erkänna det, varken för sig själv eller för någon annan.

Som lille Conan flyttar Shinichi in hos Ran och hennes pappa, Kogoro Mori. Kogoro är f.d polis, men fick sparken. Kogoro äger, trots att han är väldigt dålig på att lösa fall, en detektivbyrå, och Conan hoppas på att hitta information om de svartklädda allt eftersom fallen rullar in. Conan hjälper Kogoro att lösa fallen, men får alla att tro att det är Kogoro som löst dem. Ran är flera gånger på väg att avslöja Conan, men han lyckas varje gång slingra sig ur hennes misstankar.

De enda som känner till Conans riktiga identitet är hans föräldrar, grannen doktor Agasa och den skicklige, unge detektiven Heiji Hattori. Ytterligare två personer får under seriens gång veta Shinichis hemlighet; Miyano Shiho (kodnamn Sherry). Hon tillhörde tidigare ligan av svartklädda som förgiftade Shinichi, och hon har också blivit krympt till ett barn. Hon byter namn till Ai Haibara och börjar i Conans klass när hon flyr ifrån de svartklädda. Hennes syster var också med i ligan, men blev skjuten av ligan.Den andra personen, Eiske Hondo, en 17-årig kille som börjar i Ran Moris klass.

Antal volymer: 63 på svenska, 67 i Japan.

Mitt betyg: 3½ av 5. Som den deckarnörd jag är kan jag inte annat än att gilla handlingen i den här mangan. Det som drar ner betyget är att den är något för lång, hur kan samma personer bara snubbla på fall efter fall? Jag är inte heller överförtjust i hur den är ritad, lite för tråkig för min smak. Jag har dock inte läst alla 63 som hittills har getts ut på svenska men jag ska ta tag i det när jag läst ut den nuvarande serien jag håller på med. Jag får återkomma hur jag tycker att slutet är.



Alla bilder lånade från Google.se